DEL 157

I förra avsnittet berättade jag om Johannes Boethius, som ägnade sig åt orsamålet i början av 1900-talet. I hans bok "Sägner m.m. från Orsa" finns många berättelser om övernaturliga ting. I flera av dem förekommer tömtkallär – tomtar. Men det är förstås inte jultomten det handlar om, utan den där lilla tomten – han som ser efter gården, och som man bör hålla sig väl med.

Tömtkalln hade alltid ett särskilt förhållande till gårdens djur, i synnerhet till hästen. (Hoptovat tagel i hästens man eller svans kunde kallas tömtkall-bu – var det kanske tomten som byggt sig ett bo?) Ibland var tomten fäst vid en alldeles särskild häst. Här är en historia, berättad av Sigås Erik Andersson i Hansjö, om vad som kunde hända om man bytte ut tomtens älsklingshäst:

 

Ä wa jenn bondä, sö add jenn est, sö tömtkalln tikkt um.

Ånn stillt tömtkalln a num wera not.

Mäld sö bitt bondn bört denda estn ö fikk jenn ellör, sö ånn tikkt int um, tömtkalln.

Do to tömtkalln denda estn ö stipplöd ikull ånn börti jett ern i stölle, sö fetär wendöst i weder!

 

"Det var en bonde, som hade en häst, som tomten tyckte om.

Den hästen utfodrade tomten åt bonden varje natt.

Men så bytte bonden bort den där hästen och fick en annan, som han inte tyckte om, tomten.

Då tog tomten den där hästen och fick ikull den i ett hörn i stallet, så fötterna vändes i vädret!"

 

Tomten "stipplöd ikull estn". "Stipplas" betyder att man snubblar så illa, så att man slår en kullerbytta. Men man kan också "stippöl ikull nön", t.ex. när man brottas.

Så man förstår att den stackars hästen hade råkat riktigt illa ut!

 

Boethius samlade även på ordspråk och talesätt. Här är några visdomsord, förmedlade av Brunnbergs Mor i Hansjö. De kan kanske vara bra att ha i minnet,

när man delar ut julklapparna:

 

Um'n int djar åv jett gwött järta, sö djar'n åv ljotåms nevå.

"Om man inte ger av ett gott hjärta, så ger man av djävulens hand."

 

Djar'n åv djivi, sö lär Gud.

"Ger man av givet (dvs det man själv fått), så ler Gud."

 

Och så har vi ju det välkända ordspråket:

Jol, mä jol i, sad'n skatundjen ö to si jenn streming til!

"Jul, medan jul är, sa skattungen och tog sig en strömming till!"

(berättat av Sigås Anna i Hansjö).

Sjåssum ö goda jol!, Eva Olander.

Tömtkalln stipplöd ikull estn, sö fetär wendöst i weder.

Illustration: Linnea Olander.

Sigås Erik Andersson med sin arbetskamrat.

Foto: Orsa bildarkiv.

Fotnot

Boken "Sägner m.m. i Orsa" är tryckt 1914, men uppteckningarna är gjorda de första åren av 1900-talet. I kyrkböckerna har jag hittat en Sigås Erik Andersson (1834-1904). Det var troligen han som berättade om tömtkalln och den stackars hästen. Det fanns också en Sigås Erik Andersson som i slutet av 1800-talet gav ut två böcker med gamla handlingar rörande Orsa socken. Är det samme man? Och är det han som finns på bilden från Orsa bildarkiv? Är det någon som vet, så tala gärna om för mig!