KALKBRUKET FÖRÄNDRAS IGEN

Kalkbruket i Kallholn har legat i malpåse sedan 2017. Nu kommer Nordkalk att riva anläggningen som sett likadan ut sen 50-talet. Men det är inte första gången bruket förändras - och kanske inte sista!

Orsa Kalk fanns fram till början av 80-talet då de tvingades gå samman med Kullsbergs Kalk under namnet Dala Kalk för att möta metallindustrins strukturrationaliseringar.

NEJ – DET ÄR INTE EN EPOK som går i graven när Nordkalk nu börjat riva det gamla kalkbruket i Kallholn.

– Vi kommer att fortsätta att bryta i kalktäkten, säger Nordkalks enhetschef Bosse Wallström. Kalken här är unik och av mycket

bra kvalitet och vi kommer att fortsätta att leverera till bl.a. LKAB. Den passar perfekt för vissa industriella ändamål.

 

Däremot behövs inte längre den gamla kalkugnen och därmed inte resten av fabriken. Den är helt enkelt uttjänt.

– Den är inte säker att vistas i längre och har inte varit i bruk på flera år.

 

Det är inte heller första gången fabriken rivs. Det har hänt tidigare, vartefter tekniken förändrats och förfinats. Omfattningen blir inte lika stor som förut, men det kan också ändras igen. Men låt oss ta det från början.

 

SKATTUNGBYNS KALKBRUK AB startades i början av förra sekelskiftet. Då hade redan kalk bränts för

husbehov. 1904 började man verksamheten i Kallholn och 1913 hade hela verksamheten flyttat dit. Största

anledningen till flytten var den överlägsna kvaliteten på kalken i det nya brottet samt närheten till järnvägen.

Den stora pådrivaren och entusiasten samt en av stiftarna av bolaget var Jonas Skogman i Skattungbyn som

lyckades samla en bred skara herrar från olika delar av landet i styrelsen.

 

1918–1919 elektrifierades kalkbruket och kapaciteten kunde snabbt utökas. 1926 försågs bruket med en ny

kalkugn och i början av 30-talet byggde man en så kallad Tesch-ugn, en roterande ugn som man trodde skulle

revolutionera verksamheten. Så blev det dock inte. Den ugnen revs efter bara fem år.

 

Det lilla missödet tycks dock inte ha hejdat utvecklingen på Kalkbruket. Inte minst stålindustrin hade ett skriande

behov av kalk till sina processer. Man levererade till sockerindustrin, cellulosafabriker, cementfabriker, garverier

och förstås till jordbruket.

 

Kallholn blev gråare och gråare av kalkdammet. Men affärerna var tämligen lysande. 1952 fick anläggningen

den karaktäristiska transportbanan och det utseende vi är vana vid.

KLICKA

FÖR STÖRRE BILDER

NÅN SLAGS KULMEN nåddes i mitten på 60-talet. En tämligen symbolisk handling skedde 1961 då den gamla skorstenen från 1912 skulle rivas för att ge plats för nyare teknik. Fällningen av skorstenen var en veritabel folkfest. Bror Fredberg ledde skämttävlingar från scenen, det anordnades frågesport och hundratals nyfikna kunde se den höga skorstenen falla till marken, precis där man utlovat. Och det alldeles utan sprängmedel. Man använde nämligen samma teknik som när man fällde träd. Man bilade ut ett fällhugg – för hand – för att få till rätt riktning. Sen knackade man bort sten tills skorstenen helt sonika ramlade. Dagens arbetarskydd hade möjligen haft ett och annat att anmärka på metoden.

 

DET MAN GAV PLATS FÖR var något unikt. VD:n Bertil Setterlund kunde 1965 inviga en kalkugn som gjorde anläggningen till Europas modernaste, en investering på tre miljoner. Bertil hade varit verksam i företaget sedan mitten av 40-talet och är mer än någon annan den som utvecklat kalkbruket till det det nu var.

 

Den nya revolutionerande Calciumatic-ugnen kunde drivas av en person. Det säger lite grann om tidsandan och framtidstron – och hur historien lär oss att vi understundom biter oss i tummen – att en av framgångsfaktorerna som gjorde ugnen så kostnadseffektiv var att den var – oljeeldad. Oljekrisen som låg så nära i tid som 1973 kunde man inte ens ana sig till vid den här tiden.

NU VAR DET INTE OLJEKRISEN som blev början till kalkbrukets bistrare tider, även om den säkert bidrog. Det var strukturrationaliseringarna inom framförallt järnbruken på 70-80 talen som drog åt tumskruvarna. Järnverk lades ned. De som var kvar rationaliserades. Efterfrågan på kalk till industrin sjönk. Ändå kämpade sig kalkbruket kvar i branschen. Bland annat gjordes en utbyggnad så sent som 1974 för att kunna möta marknadens krav. Det krävdes dock drastiska åtgärder. I början av 80-talet slogs företagen Orsa Kalk och Kullsbergs kalk samman till Dala Kalk. Resultatet blev en hel del neddragningar i Kallholn, men ingen stängning. Sammanslagningen framtvingades mer eller mindre av att metallurgin försvann från Domnarvet 1981. Båda företagen förlorade en av sina största kunder.

 

1992 ORKADE INTE Dala Kalk längre. Nordkalk tog över anläggningen och fortsatte produktionen av såväl produkter för stålindustrin som för sjökalkning – något som kanske gav mer fokus på anläggningen än övrig produktion. Detta eftersom kalken i Kallholn kanske är Europas renaste.

Företaget Dala Bulk gick också in på 90-talet och servade Nordkalk med transporttjänster. Verksamheten fortsatte så till den milda grad att boende

i Kallholn i mitten av 90-talet klagade på att deras hus skakade när det sprängdes i brottet!

2007 MEDDELADE Nordkalk att man lade anläggningen i malpåse. ”På grund av små volymer har Nordkalk i dags-läget inte möjlighet att göra de investeringar i teknisk utrustning, arbetsmiljö och säkerhet som krävs för fortsatt verksamhet. Verksamheten omfattade malning av kalksten och drevs på entreprenad åt Nordkalk,” hette det i pressmeddelandet från Nordkalk.

 

MEN EN TOTAL STÄNGNING är det alltså inte. Brytningen kommer att fortsätta. Landskapet kommer att förändras rätt drastiskt. Men vem vet.

En dag kanske det blir lönsamt att driva verksamhet i Kallholn igen.

– Logistiken är ett problem för oss i Kallholn, säger Bosse Wallström. Inlandsbanan är inte i nog gott skick för att klara av vårt behov av transporter. Den tål inte full hastighet och vi kan inte lasta vagnarna fulla och då blir det inte någon lönsamhet. Kvaliteten på kalken är det som sagt var inget fel på. Tvärtom!

 

DESSUTOM ÄR DALABANAN söderut som bekant trång. Och Orsa-Söderhamn som skulle kunna avlasta Dalabanan – den tågbanan vill inte Trafikverket leka med just nu som det verkar.

 

Det som en gång var en etableringsanledning för Kalkbruket i Kallholn har nu blivit dess akilleshäl. Mer tåg till folket. Och kalk.

TEXT: JANNE BÄCKMAN. BILD: ORSA BILDARKIV.