OCH KVINNORNA SOM BORDE VARA MER KÄNDA ÄN DEM

På Blåsenborg finns en gata vid namn de Laval-vägen. Fast naturligtvis stavad

De Lavalvägen. Det ser bättre ut på skylten. En och annan av oss får en lätt rysning av stolthet när vi ser namnet. Det syftar förstås på Gustaf de Laval. En av Sveriges stora industriinnovatörer med både revolutionerande turbiner och mjölkseparatorer på sin digra patentlista.

SLÅR VI I UPPSLAGSBÖCKER och googlar och har oss står det också – mycket riktigt – att lille Gustaf var född i Orsa. Rätteligen borde dock gatan vara uppkallad efter Gustafs pappa, kapten Patrick Jacques de Laval för det var han som uträttade något under Orsatiden. Han var både lantmätare och kapten vid Orsakompani. Gustaf var bara en femårig parvel när familjen lämnade Orsa och hamnade i Leksand (av alla ställen).

Sin skolning fick Gustaf i Falun, Uppsala och Stockholm innan han som ingenjör kom tillbaka till Falun för byggandet av svavelsyrafabriken och kopparextraktionsverket. I Falun byggde han också ett glasbruk innan han fick en egen smedja i Kloster och byggde både nya prylar för järnverken, hittade på separatorn och ångturbinen. Han gav sig inte förrän han fått 93 svenska patent. Han var också en usel företagare som startade 37 företag som gick så dåligt att när han dog fick änkan sätta dödsboet i konkurs.

Under sin tid i Orsa byggde han på sin höjd sandslott. Men allt ska förstås ha sin början.

 

EN ANNAN VÄRLDSKÄNDIS där Orsa står som födelseort är Gunnar Myrdal. Hans karriär i socknen – närmare bestämt i Skattungbyn – var ännu kortare. Han ploppade i princip ut när pappa byggde stationen i Skattungbyn och sen flyttade familjen. Gunnar hade inte börjat fundera på befolkningsfrågan – han hade knappt hunnit bli en del av befolkningen – innan Myrdals drog vidare.

Lite mer ära kan vi ta för världsvarumärket Hagström för Albin var faktiskt född i Orsa, växte upp här, gifte sig här med en Orsakulla och fick barn här. Fast han startade förstås sin karriär i Älvdalen. Ska vi skryta lite så kan vi nog påstå att Hagströms mest tekniskt avancerade fabrik var den i Orsa, för där skruvade man sedan dragspelsepoken skjutits i sank av 60-talspopen, ihop den första synt-gitarren med ett virrvarr av små kablar i. Den gick lika bra som drag-spelen... Och framgångshistorien – den lade ju Älvdalen beslag på.

Då och då hörs det röster som säger att vi borde uppmärksamma åtminstone de två första namnen mer. (Hagström är liksom körd. Älvdalen vann). Och om man vill hylla barn så är väl det ok.

MEN JAG TÄNKTE TA UPP NÅGRA NAMN som kanske borde nämnas i samma andetag som de Laval och Myrdal. Några av dem skamligen bortglömda. Dit räknar jag t.ex. Margit Abenius. Nej. Jag hör inte något ”Jaså hon” gå igenom stugorna i Orsa.

Ändå borde vi kanske känna så. Hon föddes i Orsa 1899 och var dotter till Wilhelm Abenius och barnbarn till kyrkoherden Johan Abenius och hade – även om hon också lämnade byn i unga år – ett livslångt förhållande till bygden.

 

Margit Abenius disputerade i litteraturhistoria och var en flitig litteraturkritiker som var speciellt intresserad av kvinnliga moderna författare. Hon skrev också den under 50- och 60-talen dominerande biografin om Karin Boye. Hon jobbade också på radion och medarbetade i BLM, Bonniers litterära magasin m.m. Med andra ord var hon en litterär höjdare och följaktligen medlem i Samfundet de nio där vi återfunnit namn som Astrid Lindgren, Elin Wägner, Hjalmar Gullberg, Karin Boye, Birgitta Trotzig, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Idag hittar vi Kerstin Ekman och Niklas Rådström där m.fl. Och en gång satt alltså prostens barnbarn från Orsa där.

 

ÅNGMAN ÄR JU ETT GÅNGBART ORSANAMN. Vi kanske skulle uppmärksamma Hans Ångmans dotter Anna-Lisa lite mer. Hon gifte sig Brandt och blev en framstående konstnärinna som finns både på Drottningholms teatermuseum och på svensk-amerikanska museet i Philadelphia.

 

En annan framgångsrik kvinna som vi möjligen känner till men som har få – om ens något – avtryck i byn i form av fysiska avtryck är förstås Hanser Lina Göransson. Vallkullan som intresserade Hugo Alfvén så mycket att han använde hennes vallåt i Dalarapsodin, gjorde henne till solist i Siljanskören och bäddade för en operakarriär där hon debuterade mot självaste Jussi Björling. Hon spåddes en lysande framtid men hemlängtan och familjebanden var starkare och hon avstod en fast plats på Operan.

Lina fortsatte dock att sjunga vid konsertturnéer i både Sverige och USA, oftast kompad av maken Erik. Hon flyttade också hem till Orsa igen när operakarriären var över. På kulturhuset finns en stor samling av Hanser Lina-artefakter magasinerade, men där gör de ju ingen nytta.

 

Kanske borde dessa kvinnor få en plats i Orsas offentliga rum. Varför inte tillsammans med Anna-Lisa, Margit och varför inte vår levande litteraturgigant Birgitta Lillpers?

TEXT: JANNE BÄCKMAN.

KLICKA

FÖR STÖRRE BILDER