40 KUBIK KOLMILA I GRUNUBERG

Den 7 september var det återigen dags att ”dra åt skogen”. Då tändes nämligen årets kolmila i Grunuberg. Det var nionde året som Orsa Kolkraft anordnade denna anrika händelse vid Grunubergssågen.

Årets kolmila ”Furan” tänds.

ORSAKOMPASSEN kommer fram till Kolmilan i Grunuberg strax innan klockan sju. Det har samlats många människor och några står i kö för att få sin kolbulle i väntan på att klockan ska bli dags att tända milan. Samtidigt hörs sång och fiolmusik av Vivi Sandström, Stefan Olsson, Nicke och Owe Göthe.

 

EFTER EN STUND tystnar det och Erik Sundin tar tag i micken för att hälsa alla välkomna och för att berätta lite historia kring kolmilan.

– Man brukar säga att Orsa Kolkraft är en koncern med tre olika divisioner – varav en division är kolning, den andra är skogshistoria och den tredje

är järn och smide.

 

Han berättar också att Orsa Kolkraft är en ideell organisation, nästan mer ideell än organisation och att Orsa Kolkraft inte har några årsmöten

och inte heller någon styrelse men att det fungerar bra ändå.

– Man anmäler att man vill vara med och får en kallelse via Facebook eller mail. Det kostar ingenting att vara med. Man får kolsäckar i ersättning för att hjälpa till med kolmilan. Vi vill gärna bli fler som hjälper till, säger Erik.

 

Kol från förra årets mila.

ERIK FORTSÄTTER sedan att berätta lite om historien kring kolning.

– Det var något som var ganska stort för ett antal år sen när man behövde kol till järnbruket. Det var en stor omfattning, nästan alla som bodde här

i trakten var ute och kolade på vintern. Kolet kördes sen till bruken.

I slutet på 1600-talet byggdes det bruk här i Orsa, Bäcka och Fredshammar. Att de förlades här var inte för att det fanns malm utan för att det finns skog och folk som kunde kola men även på grund av vattenkraften. Det var enorma mängder kol som tillverkades.

 

När utvecklingen gick framåt blev det större järnbruk och då kom också järnvägen. Det fortsattes att kolas in på 1950-talet. När Inlandsbanan byggdes var det mycket på grund av koltransporterna. Det har funnits kollastningsplatser bland annat i Älvho och Fågelsjö.

På Orsa centralstation fanns också en kolbrygga.

 

EN STOR INSPIRATÖR och grundare till kolmilan var Lars Niklasson. Han skulle fyllt 83 i år. Han var från Bohuslän från början men hamnade sen

i Norrland som skogshuggare. Efter det utbildade han sig till skogvaktare och fick jobb i Särna men bytte sedan inriktning till skogslärare då han var väldigt intresserad av skogshistoria men också av att föra kunskapen vidare. Han skrev senare en bok ”Furan i fjälldalen” som handlar bland annat

om skogsbruk. Lars gick tragiskt nog bort i år.

– Av tradition har man alltid döpt en mila till ett kvinnonamn men i år tyckte vi att det skulle vara något med anknytning till Lars, som inspirerat oss så länge. Vi valde att döpa milan till Furan, inte minst med tanke på boken som Lars skrivit, avslutar Erik.

 

SEDAN TAR LARS Niklassons dotter Maria tag i facklan och tänder kolmilan tillsammans med Erik. Arbetet med kolmilan slutar dock inte denna kväll. Milan vaktas sedan i minst fem dygn plus tillsyn några gånger per dag i ytterligare några veckor innan milan rivs ut och kolet packas i säckar för försäljning.

 

DET KÄNNS nästan lite högtidligt att närvara när Furan tänds och vi lämnar Grunuberg med en varm känsla i kroppen.

TEXT OCH BILD: JENNY BERGMAN, ORSAKOMPASSEN

Mysig stämning vid kolmilan.