Att en festival passerar trettioårsstrecket hör inte till vanligheterna. Orsayrans unika koncept har gjort att gatumusikantfestivalen är svår att ta kål på. Janne Bäckman var med från början och har varit yrgeneral i flera omgångar.

Här berättar han om yran - de första trettio åren.

 

ORSAYRAN

Det allra första

invigningståget såg lite

annorlunda ut än dagens.

Musikkår, drillflickor, fanor och

orsadräkter är inte lika vanligt som förr …

Foto: Orsayran.

YRAN SKULLE BARA VARA en engångsföreteelse. Orsa hade byggt om sitt centrum som skulle invigas pingsthelgen 1984. Vi spelade som

mest med Hellzephyrs poporkester vid den här tiden och blev tillfrågade om vi ville vara med. En turnétrött Pelle Klockar sa "kan vi inte bara gå ut och spela på gatorna." Och på den vägen är det. Invigningsdagen var det också ett vanligt program från scenen, med showgruppen Tre Mas, näverlursfanfar, marschorkester och drillflickor, allt under ledning av Åke Strömmer. Konceptet med musiker i gathörnen blev så lyckat att vi beslutade fortsätta med det under sommaronsdagarna.

 

DEN FÖRSTA ONSDAGEN kom en kör från Pingstkyrkan! Alla andra var på spelmansstämman i Bingsjö. Redan andra onsdagen stod enligt lokaltidningen ”musikanterna i kö” för att gå ut på gatorna. Vi var ett 15-tal musikanter som träffades i min tvåa för uppsjungning! Jag hade säkert ringt 40 telefonsamtal för att jaga ut folk. Mest uppseendeväckande var dragracinguppvisningen på Järnvägsgatan. Kommunchefen Enar Jäderbrink fick dan därpå ett allvarligt samtal från sheriffen i Mora. Vi hade ännu inte fullt kläm på det där med tillstånd och sånt. Kommunsekreteraren Margareta Kusén hade fullt jobb med att hålla reda på knäppa kreatörers infall och bädda för att eventuella fall skulle bli mjuka.

 

VI VAR NOGA MED ATT SPRIDA GRACERNA vad gäller stilar på yran från början. Dalasextetten kunde spela kammarmusik på Frelins uteservering, endast avbrutna av säckpiporna från Caledonian pipes eller arméns musikkår. Basen var dock de mer oorganiserade gatu-

musikanterna som efter ett par år stigit till ett antal av – ca 25 stycken! Först 1989 sprängdes 100-strecket för första gången.

 

YRAN UTÖKADES med sockenonsdag och långbord, där Orsas krögare dukade upp sina specialiteter. När Orsa kommuns kulturpris delades ut 1988 i samband med yran hette pristagarna Orsa spelmän med Benny Andersson på dragspel! Enligt pressen kom minst 5000 människor för att se prisutdelningen. Yr-yra musikanter äntrade naturligtvis scenen och framförde Bennys första inspelade komposition No Response i en högst personlig tolkning, innan Bror Fredberg högtidligen kunde överräcka priset.

 

I BÖRJAN AV NITTIOTALET hade yran fått växtvärk. Det blev svårt för kommunen att stå för evenemanget till fullo – även om man hade gott stöd av handlarna. Yran togs över av en stiftelse, ägd av musikanterna. Ny yrgeneral blev Stefan Nordin, med en adressbok värd sin vikt i guld.

Micke ”Svullo”

Dubois chockade

tågresenärer

på yran.

 

 

 

 

 

 

Foto: Claes Norrbom.

Åke Strömmer höll i invigningsprogrammet. Här tillsammans med Helge Soling. Foto: Orsa bildarkiv.

Stefan hade varit artistbokare och nu började det dyka upp fler kända ansikten på byn. Hep Stars fick veta att det skulle finnas både PA och scen på plats. Det gjorde det också. Scenen var gatan och ljudanläggningen bestod av en mikrofon och en gammal högtalare på en cykelkärra och en skylt "Hep Stars on tour". Men dom älskade det och kom tillbaka.

 

1994 KÄNDE SIG YRAN REDO att expandera. En barnfestival planerades. Inte minst Stefan lade ner ett jättejobb för att den skulle bli

den största i landet. Det bokades Carolor och Joe Laberos och turbohundar och det var sagostigar och indianer och bilbanor och allt man kunde begära. Det enda som fattades var publiken. Sommaren var extremt varm. Folk rörde sig inte ur fläcken. En stor sponsor hoppade av. Festivalen gick back med 450 000 kronor. Stiftelsen Orsa-yran gick i konkurs. Revisorer och andra konstaterade att inga oegentligheter låg bakom och att de ordinarie yrorna gick ihop, så beslutet att rekonstruera var inte svårt.

Yran återuppstod, nu som ekonomisk förening.

JAG BLEV NÅGON SLAGS YRGENERAL igen med uppdrag att återupprätta ur-yr-idén. Det visade sig inte alls vara svårt, men det

innebar mycket mer ideellt arbete än föregående år. Bl. a. fick vi tömma Baja-Majorna själva, vilket var lagom roligt en torsdagsmorgon.

Men musikanterna kom som om ingenting hade hänt!

 

EFTER TVÅ ÅR kom Ola Klockar in som programmakare. Det började dyka upp dokusåpstjärnor på gatorna – många visade upp sidor som vi inte anat alls. Man kunde se en Gert Fylking stå på huvudet och spela trumpet. En Svullo deltog i tågöverfallet. Lili och Sussi tog pappa med sig och kom!

 

SÅ SMÅNINGOM FICK VI ETT KANSLI IGEN och Claes Norrbom äntrade scenen. Claes var en man med i stort sett ohämmad kreativitet.

Men han fick också tampas med en del svårigheter. Många ville snylta på yrans goda rykte.

 

STIM hade synpunkter på hur vi skulle rapportera. På Claes och yrans initiativ utökades området där alkoholförtäring var förbjudet för att stävja

vissa individers dåliga omdöme. Ju mer yran växte, desto mer att hålla reda på. Och merparten av arbetet gjordes då som nu ideellt.

 

CLAES LAMNADE OSS ALLDELES FÖR TIDIGT. Dagen innan andra yran 2002 stannade hans stora hjärta när han satt och arbetade med planerna för yran. Vi visste att han hade hälso-problem, men det kom ändå som en chock. Vi beslutade att vi skulle yra som vanlig redan dagen därpå. Hade vi gjort något annat hade Claes kommit tillbaka och spökat för oss. Hela yran blev en hyllning till vår vän. Py Bäckman och Kalle Moraeus tillhörde artisterna som hyllade honom med Py´s vackra "Borta med vinden" från yrscenen. Claes anda kom att prägla yran även fortsättningsvis. Ett stipendium inrättades till hans minne och flera av hans idéer lever kvar än idag. Under hans tid fick vi också ett tydligare avtal med kommunen - vilket bland annat betydde att vi slapp tömma baja-majorna själv ... Claes fru Anki tog också över ordförandeklubban i yran.

 

VI FICK OCKSÅ EN DANSBANA i centrum under några år, vi fick ett alkholfritt yrtält under ett år, samarbetet med Ungdomens hus ledde till det lyckade projektet Blås Grönt som hjälpte till att hålla ungdomsfylleriet på i sammanhanget rekordlåg nivå. Vi fick en ungdomsscen, Orsayran Open i golf, tack vare Olle Nyberg som också var artistbokare i några år och trots att allt det här tycks vara väldigt organiserade satsningar så fanns galenskapen kvar i grunden.

 

CARINA BERTSDOTTER tog senare över rodret för Yran och styrde skutan in på organisatoriskt säkrare vatten, något som förvaltats av Ann-Sofie Hedberg, Tord Näktergal, Lars Lindström och från och med i år Jan Segerstedt. De senaste åren har Yran haft speciella musikvärdar med ansvar för varsin Yra.

 

YRAN ÄR OCH FÖRBLIR MUSIKANTERNAS YRA. Det är en tummelplats för möten och ibland uppstår magiska stunder som när hiphopbandet står på scenen och jammar med cajun-orkestern, när Perra Moraeus magiska klarinett plötsligt kör ett solo med Creedencecoverbandet eller Åsa Sundstedt spelar med - ja vem som helst. Mår musikanterna bra - ja då får publiken en upplevelse. Det är det som gjort att den överlevt i över 30 år.

TEXT: JANNE BÄCKMAN

Charader var länge ett måste på Yran.

 

Här gestaltar Krister Insulander, Janne Bäckman, Simon Simonsson och Roine Nilsson Valthorn.

 

Hur får ni fundera på…

 

Foto: Orsayran.