ETT VRÅL FRÅN DET FÖRFLUTNA

Det är nu tjugo år sedan den intergalaktiska brottsbekämparen Gizmo anlände till Orsa i ett gigantiskt kinderägg och ”jen kåmp milla gwött å jålakt” tog sin början. Det blir nostalgi när Röda Kvarn i Orsa i mellandagarna visar den lokala amatörkultrullen Skriet från Finnmarken igen.

Poliserna Manne (Anders Wesström) och Tore (Bosse Wallin) poserar mellan tagningarna.

ATT TIDEN GÅR FORT är allmänt vedertaget. Men att det är tjugo år sedan Robert Olsson, Niklas Masser, Tommy Liljedahl och jag, Jonas Gustafsson, målade den orangea gamla volvon svartvit och lånade en blåljusramp av Håkan Bäcklund och hans räddningstjänst. Det är helt galet.

Att rampen också blev stulen och att stölden även fick panikskrivas in i manus är ännu mer galet. Samma räddningstjänst fick också göra en räddningsaktion i Storstupets väldiga ränna. Vi i filmgänget hade nämligen kört ner en kanot med uppstoppade kläder. Kanoten fastnade såklart mitt

i rännan och halmgubbarna vajade livlöst i takt med det forsande vattnet. Ett sådant ståhej hade det säkert inte blivit om inte ”Det är ingen fara på taket-lappen” vi satte upp inte hade blåst iväg. Självfallet var räddningstjänsten också inblandad på något vis i samband med att vi riggade gaspedalen på Fjuppens Honda Civic och först lät den flyga ut för ett stup och sedan ta eld. Jättemycket eld.

 

MEN NU ÄR DET ALLTSÅ DAGS. Röda Kvarn i Orsa visar Skriet från Finnmarken den 26 och 28 december. Jag må ha varit medskyldig då det begav sig men är ganska oskyldig nu och jag känner en skräckblandad förtjusning inför visningarna. Missförstå mig rätt. Jag är stolt. Det var en tid då inte Youtube, Facebook och smartphones fanns. Det var liksom på riktigt och det tog sin lilla tid. Vi var ambitiösa och fullproppade med skaparglädje och ungdomlig entusiasm. Som grädde på moset hade vi nyss vunnit dalamästerskapen i amatörfilm, med en kortfilm. Ur den vinstosande hybrisen föddes idén om att göra en långfilm. På orsamål. Som var tvungen att innehålla en bilkrasch. Och vi gjorde det. Det blev bra och filmen blev listetta på lokala filmuthyrningsbutiken Helikon.

 

– Vi hade kunnat hyra ut trettio rullar bara under måndagen, sa Bosse Hellberg på Helikon Video veckan efter premiären.

 

DE SENASTE 15 ÅREN har det trots ett sug inte funnits möjlighet att tillskansa sig filmen. Otillgängligheten har bidragit till att filmen fått en form av kultstatus. Det är här skräcken i min ”skräckblandade förtjusning” kommer in i bilden. Håller filmen så här tjugo år senare, trots det massiva flödet av hemmagjorda filmer och hur har tidens tand farit fram med filmen? Jag dammade av min gamla kopia för några veckor sedan och slängde ett getöga på den gamla bråten. Jag tror banne mig den håller, i alla fall i sitt sammanhang eller som Lars-Erik Klockar så fint målade upp det i Mora Tidning; Det är lite ”Felliniskt” över filmskaparna, som berättar en traditionell bovjaktshistoria i motsägande bilder” och ”Imponerande är också filmarnas förmåga att beskära miljöerna och skapa obekanta och spännande miljöer av reningsverk och kalkbruk.”

 

DET JAG ÄR MEST GLAD FÖR så här tjugo år senare är nog att vi inte gjorde som är ganska brukligt i amatörfilmer och lät alla roller spelas av kompisgänget, utan fick med oss en brokig och häftig skara lokala personligheter. Några som syns i filmen är nu bortgångne Eckard Hoffman som utomjordisk fångväktare, Helikon-Bosse (numer Bio-Bosse) som nyhetsuppläsare, Janne Bäckman som finsk campare, Kalle Moraeus som sig själv och sportkommentatorn Lasse Kinch som radioröst. Inte att förglömma Anders Wesström och Bosse Wallin som enligt pressen fick sitt totala genombrott med sin Kling och Klang-uppvisning som gick utanpå många budgetfilmers försök att ironisera polisens insatser. Att soundtracket nästan uteslutande består av musik av Hellzephyrs, gör bara det att det är värt att se filmen igen.

TEXT: JONAS GUSTAFSSON, ORSAKOMPASSEN

BILDSPEL